Hundens förmåga att lokalisera en ljudkälla har visat sig vara mycket stor. Hundens ytteröron är rörliga, oberoende av varandra. Det ger dem en god förmåga att fånga in ljudvågor. När hunden har reagerat på ett ljud riktar den in öronen så att de nås av samma styrka. Hunden orienterar sig då automatiskt med nosen och ögonen mot ljudkällan och man kan tydligt se på hunden hur den fixerar omgivningen för att bli varse orsaken till lätet med fler sinnen.

Lägger huvudet på sned

Om hunden inte lyckas få syn på källan till ljudet och om dess nyfikenhet och jaktlust är väckt börjar hunden ofta lägga huvudet på sned i olika vinklar åt ena eller andra sidan för att få ytterligare information om läget. Med detta förfaringssätt kan hunden bestämma både riktning och till viss del avståndet till ljudet.

En närbelägen ljudkälla kan på detta sätt pejlas in med stor exakthet. Vargar, hundar och rävar begagnar sig av denna teknik då de fångar smågnagare i undervegetationen eller under snön. 

Många varianter på öron

Vargens upprättstående öron, som erbjuder en vidöppen ingång för ljudet, har under domesticeringen och avelsarbetet förändrat karaktär hos många raser. De finns varianter allt ifrån jämthundens ursprungligt upprättstående till de tungt hängande öronen hos en basset hound.

Det förefaller självklart att de hundar som har ytteröron som lock för hörselgången skulle ha sämre förmåga att både höra och lokalisera ljudkällor. Märkligt nog har man inte kunnat påvisa någon skillnad i hörselsinnets känslighet mellan raser med olika typer av öron!

Studerar man utseendet på hundar med olika arbetssätt framgår att de drivande och med nosen markbunda hundarna är utrustade med hängöron och att de raser som mer förlitar sig på alla sinnen i sitt arbete har ståndöron, t.ex. älghundar.